tisdag 28 januari 2014

Satt och kikade i några av mina fotoalbum härom dagen.
Jag älskar fotoalbum.
Har inte förstått grejen med att ha sina foton i datorn, det är ju så fruktansvärt trist att sitta vid en opersonlig skärm och klicka fram bild efter bild.
Praktiskt ja, men lite tråkigt.
Jag älskar att sätta ett tungt album i knät, bläddra, titta på fotona, bläddra tillbaka kanske, känna på bilderna, stryka med fingret längs ett favoritmotiv.
Känslan är en helt annan än att titta via datorn.

Jag har ett album där jag samlat alla bilder av min bror. Min storebror hette Janne, han var 4 år äldre än mig och han var min bästa vän.
Tyvärr gick han bort 2011, 42 år gammal.
Tack och lov att jag har alla bilder! Där finns bilder på honom som bebis, mamma skulle fylla 18 år då han föddes i Finland 1969.
Kläderna, färgerna, mönstren på textilier, mammas platinablonda Marilyn Monroe-frisyr...
Bilder på honom och mig i alla åldrar, bilder där vi leker, gungar, fikar, är på Liseberg.
Jag skrattade högt åt bilder som är tagna 1988, jag gick i åttonde klass och hade en blond, permanentad uppklippt frisyr, farligt likt en hockeyfrilla.
Janne hade verkligen en hockeyfrilla.
Jag hade tandställning, s.k. "järn-räls", flinade brett på bilderna, insåg inte att min bror stog bakom mig och höll upp "kanin-öron" med sina fingrar ovanför/bakom mitt huvud.
Det här albumet betyder så klart väldigt mycket för mig.
Och det roliga är att mina barn älskar att titta i mina album.
Lika intressant som det är att titta på dom själva när dom var bebisar och väldigt små, lika intressant är det att kika på bilder av mig när jag var liten och tonåring, olika ställen jag besökt genom livet, människor jag mött osv.

Jag är så tacksam över att ha möjligheten att titta på foton, sätta dom i album och ta fram dom när man vill mysa lite, tänka lite, minnas lite.

Tänk för några generationer sedan, då fanns ju inte den möjligheten. Huga!

Med dagens teknik, dessa fina, dyra kameror, eller som de flesta har; smartphones med avancerad kamerateknik så har vi ju alla möjligheter.
Vardagen dokumenteras på ett helt annat sätt idag, och till vår hjälp har vi sociala medier som Facebook och Instagram som enkelt får oss att dela med oss av våra bilder.
Men man måste inte dela med sig av allt.
Guldkornen ska man framkalla tycker jag, och givetvis sätta in i något utvalt fint album. Att plocka fram när man vill mysa lite, tänka lite, minnas lite.

Pia Jartell

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar